Cederbarr

Över två år har gått sen jag senaste såg skymten av min platsbit, som nu ligger undanstuvad i källaren. Jag känner fortfarande av det ibland, men det kanske snarare beror på min lathet vad gäller styrketräning av ryggen vid det här laget.

Jag är så himla glad att jag gjorde det, så glad att det inte blev värre än det var. Att det faktiskt är lite lite bättre nu än innan. Och jag känner mig lyckligt lottad. Ett och ett halvt år.

Jag kan fortfarande, för en sekund, känna att det är något som fattas, och hjärtat hinner nästan slå ett extraslag innan jag inser att det är korsetten. Även fast det var en evighet sedan jag sist hade den på mig glömmer jag ibland att den inte längre finns.

Under behandlingen gick det åt så mycket energi att hela tiden ha koll på att jag höll mina timmar, och det var så viktigt för mig att jag fortfarande  kan börja tänka på det...

Klarade inte av det längre än en vecka utan att jag fick så ont i ryggen att den åkte på igen. Rutinen med att trä på den, fånga upp och fästa remmarna satt verkligen i ryggmärgen. Det kändes som om jag gjort det i hela mitt liv.

Jag kan inte säga att jag saknar det. Verkligen inte! Det bästa är när jag ska gå och lägga mig, och tänker- nu ska jag hopppas i säng, inte- nu ska jag sätta på mig korsetten och hoppas i säng. Detär en lättnad varje dag.

I fyra nätter (varav jag sov tre av dem) har jag varit helt fri från korsetten, och nu har jag börjat vänja mig vid det. Det absolut tråkigaste just nu efter att jag slutat är mina höfter som gått till baka till sitt naturliga läge. Inte helt rakt alltså... en av de roligaste anledningarna att jag bar korsetten var att man såg så stor skillnd på höfterna.

Jag är verkligen glad över att jag slapp tänka på den och istället kunde ägna mer tid åt annat, som nattliga utflykter upp till fjälltoppen eller att klättra obehindrat mellan sängarna i vårat rum. Det jobbigaste har ändå varit kyrkbänkarna, som helt är gjorda i trä. Ajajaj vad ont jag har haft i ryggen. Fatta efter typ tre timmars stillasittande på en hård bänk i kombination med inga ryggmuskler...

Väskorna är packade, nu ska jag bara titta förbi skolan en stund för att göra det muntliga nationella provet i matematik. Jag ska bara borta hela helgen, och korsetten kommer inte med över huvud taget. Blir hämtad från skolan sen, jätteskönt att slippa släpa packningen själv in till stan.

Hade väldigt ont i ryggen igår, spelade piano i över två timmar. Ska undvika att sitta för mycket still nu under resan, och träna upp musklerna så mycket jag kan.

        

I natt vad den första natten jag sov utan korsett. Allt annat har jag har jag gjort utan någon gång under senaste året. Sen natten den 24 Januari har det inte gått en natt utan den. Till och med när vi sov på preseningar högt uppe på ett fjäll, med stenar under oss, och det regnade.

Det var nog det tillfälle jag hitils saknande den mest, och så fort jag började slappna av kom tomheten tillbaka. Instinktivt reagerade jag som alltid annars och for med händerna till magen, för att sedan inse att jag faktiskt inte längre behövde den.


Första idrottslektionen i skolan idag- så skönt att slippa bry sig om var den är!

Hela mitt tankesatt maste stallas om, jag kan glomma alla runtiner kring korsettanvandandet. Det ar jatteskont med den befrielsen, men det det blir tomt utan det. 

Min första riktiga korsettfria dag har inte blivit helt korsettfri. Det enklaste sättet att trasportera den på vad att helt enkelt sätta på den. Förutom en timme har jag varit helt fri, hur härligt som helst!

Även fast jag har varit redo inteför dethär i veckor kom beskedet nästan som en chock. Slutet på min korsettbehandling kom som ett glädjebesked, men samtidigt känns det oerhört konstigt att denna del som varit en del av mitt liv så länge ska försvinna bort. Nästan som en del av min identitet stoppas ner i en kartong för att sparas men aldrig användas.

Äntligen, efter ett och ett halvt år av instängdhet är jag äntligen fri. Slipper bry mig om kläderna täcker korsetten, om spännerna syns igenom. Slipper mitt konstanta tittande på klockan för att veta hur länge jag har den av. Trycksåren, slitna kläder, förmågan av att kunna nå ner till skorna för att knyta dem. Beskedet skulle inte kunna komma mer lägligt nu när det nästan är sommarvärme ute, jag hade inte stått ut yttligare en till sommar i värmen, men jag hade förväntat mig någon form av nertrappning.

Jag ska dock inte sluta tvärt, idag var inte sista gången jag bar den. Några nätter till, men morgondagen blir den första helt korsettfria dagen i skolan. Det blir tajta kläder...

Kom in på Aftionbladet och läste en artikel om en 16-årig tjej med scolios, som tack vare en steloperation fått ryggen återställd till normalt gradantal. Det känns så härligt när man ser att det går bra för de som har den hemska sjukdommen, och kunnat förverkliga sina drömmar. Just denna tjej ville bli modell, och efter speloperationen var det möjligt då hon både blev rak och växte en decimeter på längden. Lite skillnar från mig, som max växer två centimeter med korsett på. Jag antar att titaniumstift är starkare än plast.